När jag var liten var det här med husdjur väldigt viktigt. Man kunde helt klart se en tendens på att det fanns trender man borde följa i frågan om vilket husdjur man skulle skaffa. Ett tag var det kaninen som var mest i hetluften gällande husdjursfrågan. Det började oftast med att en lekkamrat i området eller klassen skaffade en kanin, och då var trenden igång. Alla sprang då genast hem till sina skeptiska föräldrar och började bearbetningen, nämligen tjat.
Då de flesta föräldrarna inte orkar med att lyssna på ungarnas eviga tjat, gav de tillslut alltid med sig och alla ungar som ville ha kanin fick också det. Bland dom fanns även jag själv.
Sammanlagt hade jag två kaniner när jag var barn, varav den ena var en vädurskanin som var liten, söt och svart. Jag döpte den till Ninis, och har min största prioritering ändå fram till då han blev vuxen och vägrade gullas med. Då tyckte inte jag det var roligt längre, och det tyckte nog inte Ninis heller.
Min andra kanin hette Skuttan, och henne köpte vi i en djuraffär på ett stort köpcentrum. Hon hade beige päls, och hörde till den vanliga rasen med uppstående öron. Till skillnad från Ninis var hon ganska vild och galen, konstigt med tanke på att Ninis kom från en gård ute på landet. Kanintrenden höll i sig ganska länge, ändå fram tills kaninpesten började sprida sig i området. Där rök tyvärr både min kanin Skuttan och mina kompisars kaniner med. Härmed var kanineran över, och den kommande trenden skulle komma att bli kattungar.